Våldsprocessen

”Min man är egentligen en väldigt snäll och kärleksfull person. Han brusar bara upp när han är stressad och har mycket att göra på jobbet. Om han då kommer hem och hemmet ser ut som hela-havet-stormar fast än att vi bestämt att jag skulle städa och göra mat åt honom så kan jag förstå att han blir arg. Han vill ju egentligen inte bli arg.”

Många våldsutsatta kvinnor kan uppleva en oförståelse från omgivningen inför det faktum att hon stannar kvar i det våldsamma förhållandet. ”Varför gör hon inte bara slut?”, ”Jag skulle aldrig acceptera att någon slår mig”. Även den våldsutsatta kan ha svårt att förstå och förklara varför hon inte lämnade och kan känna en stark skuld över detta. Speciellt om det är barn inblandade. Men tänk dig att du duschar. Om du slog på det varmaste vattnet från början, skulle du känna att du bränner dig. Men om du höjer värmen lite i taget – då vänjer du dig. (Skildring av hur våld kan bli vardag beskrivet utav tjejjouren Dalia i Borlänge). Så är det med våldet också. Det kommer smygande och normaliseras stegvis av både mannen och kvinnan.

En aktiv nedbrytningsprocess
Teorin om hur våld kan bli ett normalt inslag i en relation och varför kvinnan väljer att stanna har utvecklats av Eva Lundgren (2004) under hennes forskning om misshandlade kvinnor. ”Ska du verkligen gå så bar ute, det är kallt”, ”Jag vill inte att du har så kort klänning på dig, tänk på alla äckel där ute”. Vad som från början kan uppfattas som omtanke och gullig svartsjuka går stegvis över till mer och mer begränsning och kontroll och kanske senare fysiskt våld.

Normaliseringsprocessen är en aktiv nedbrytningsprocess av kvinnan är mannen steg för steg tänjer ut gränserna mellan det acceptabla och det oacceptabla beteendet. Det som från början kunde handla om ”söt svartsjuka” utvecklar sig till hot, bestraffningar, sexuella övergrepp, slag, sparkar och isolering. Gränserna utplånas och förflyttas. Mannen tar kontroll över kvinnans livsområde, hennes livsrum krymper. Hon får inte längre göra, säga, tänka och känna vad hon vill.
Till slut internaliserar kvinnan mannens motiv för våldsanvändningen och tar över hans värderingar av henne. Det blir allt svårare för henne att själv hålla reda på sina egna värderingar och gränser när mannen hela tiden förflyttar och förskjuter dessa. Kvinnan blir till slut helt undergiven mannen och gör allt för att anpassa sig efter honom.

Det finns vissa kontrollmekanismer som är avgörande inslag i normaliseringsprocessen och dessa är:

Kontrollerad gränsmarkering. Det som från var kvinnans integritet och värderingar har sakta men säkert utplånats. Genom att mannen stegvis kliver över hennes gränser så förflyttas dem mer och mer. Tillslut har hon svårt att skilja på vad som är okej och inte och till sist har hela hennes livsutrymme invaderats. Mannen äger hennes livsrum.

Isolering. Det är väldigt vanligt att mannen försöker isolera kvinnan från omgivningen. Han kanske pratar illa om hennes familj och vänner, övertygar henne om att hon klarar sig bättre utan dem och att de vill henne illa. Att de försöker förstöra mellan henne och mannen. Han kan även hota att skada hennes familj och vänner. Det är vanligt att kvinnan allt eftersom isolerar sig mer och mer från vänner och familj, dels för att slippa bråk, dels för att skydda dem. Resultatet blir att kvinnan får svårt att ha förtroliga samtal med andra och därmed att få någon annans bild av situationen. Mannen blir kvinnans enda referenspunkt och hans kontroll över henne ökar.

Växling mellan våld och värme. Mannen växlar mellan att vara våldsam och att vara kärleksfull. Det ständiga växlandet mellan underbart och kaotiskt är väldigt påfrestande vilket leder till att kvinnan blir emotionellt beroende av mannen. Kvinnan försöker hålla sig fast vid det som varit gott i relationen och börjar tänka att de bra stunderna är normaltillståndet medan våldet reduceras till undantag.

Kombinationen mellan ovanstående kontrollmekanismer medför enligt Lundgren att gränserna för kvinnans livsutrymme förskjuts mot ökad underordning samtidigt som kvinnan internaliserar våldet. När mannen som säger sig älska henne, blir hennes enda referenspunkt i livet, tar hon till sig hans motiv till våldet och övertygas om att ansvaret ligger hos henne. I det här stadiet är kvinnan så övertygad om att hon gjort sig förtjänt av våldet att tanken på att ta sig ur förhållandet ter sig helt absurd.